Saker min mamma sa: tvåspråkighetens gåva

Saker min mamma sa: tvåspråkighetens gåva

Förra året upptäckte en vän till mig att mina föräldrar aldrig hade lärt sig engelska, trots att de flyttade till England 1969.

Han höjde ett snett ögonbryn. "Men du talar det så bra", sa han och ett fräckt leende drog i mungiporna när han hånade dem som så storsint hade gett mig samma komplimang tidigare.

Han, en brittiskfödd asiat som jag, visste att det inte fanns någon anledning för mig att inte tala engelska bra. Jag är trots allt född, uppvuxen och utbildad i England.

Jag kanske inte borde vara snål med komplimangen. Engelska är trots allt mitt andra språk, även om jag skriver, tänker och drömmer på det (och bara på det).

Mitt första språk eller "modersmål" är bengali, och även om det lämnades till samtal med min mamma, är jag tacksam för att jag har det. Den lånar förvisso från engelska, men dess unika vardagsuttryck och fraser ger mitt liv en rikedom som annars skulle saknas.

Som författare (och även som läsare) skriver jag ofta ner särskilt vackra meningar.

[Det är] den typen av skratt som inte har några lungor bakom sig. Det låter mer som prasslet av fallna löv.

Du kan höra det skrattet, eller hur?

Demenssjuka vandrar i sinnets korridorer och släcker lamporna. Och mörkret som finns kvar är ofta fyllt av fantomrädslor.

spraka. Vilket ord!

Jag läser inte på bengali, men min mamma säger ibland något underbart förödmjukande eller underhållande på ett sätt som inte går att översätta till engelska.

Amar shoril ekere kulya zargi

Den bokstavliga översättningen är "min kropp öppnar sig", den bästa översättningen är "min kropp går sönder i sömmarna", men ingen av dem fångar det gripande hos en kvinna som sörjer förlusten av sin hälsa.

På ett helt annat humör sa min mamma en gång:

Tai ekshor fon gontor farborni

Denna underbart frätande förolämpning kastades mot en synnerligen dyster granne. Uttrycket – ”som om hon kunde räkna hundra pund” – är inte alls lika frätande på engelska. Nyansen och bettet är helt förlorat i översättningen.

Tillfällen som de ovan påminner mig om hur lycklig jag är som talar två språk, hur lyckligt lottad jag är som på ett infall kan komma åt orden från ett annat land på en annan kontinent och använda dem för att vrida en charmig fras eller skapa en skärande förolämpning.

Dessa tillfällen får mig också att beklaga de rader jag aldrig kommer att läsa. Vilket nöje det måste vara att läsa Gabriel Garcia Marquez på sitt eget språk. Jag provade det en gång men gav upp när jag insåg att min spanska inte var tillräckligt bra. Jag övar fortfarande, men jag är rädd att jag aldrig kommer att nå en punkt där jag kan njuta av språkets förvecklingar, eller de oöversättbara pärlor som ger mig så mycket glädje på bengali.

alt=”Vilket nöje det måste vara att läsa Gabriel Garcia Marquez på sitt eget språk”>DrömtidVilket nöje det måste vara att läsa Gabriel Garcia Marquez på sitt eget språk

Om det var möjligt att uppmana enspråkiga att lära sig ett andra språk utan nedlåtenhet skulle jag göra det. Jag har dragit nytta av en av de bästa statliga utbildningarna i världen, men jag tror att den sviker oss språkligt.

Man behöver bara resa till Norge eller Schweiz för att se hur ett andraspråk kan läras sömlöst vid sidan av ett första. Vi i Storbritannien, USA, Australien eller något annat engelsktalande land i världen kan få stora fördelar av att lära oss ett andra språk.

Tvåspråkighet och flerspråkighet öppnar för jobbmöjligheter utomlands, ger en mängd kognitiva fördelar, underlättar resandet och till och med stärker ekonomin. De förbättrar uppfattningen, beslutsfattandet och kan till och med förbättra engelskan.

Plus, kanske bäst av allt, de kan hjälpa dig att skapa läckert formulerade förolämpningar för dina idiotiska grannar - och vem skulle inte vilja det?

Mission statement: Dreamstime

      .